jag laddar mitt gevär
och siktar

som ett foto med typ
100 pixlar

är vad jag har kvar av dig

inbrända på min näthinna
som nasala klorkallsupar

avslitna nervtrådar
när jag stupar
i backen

skär upp min pulsådra

du vet, man är aldrig så död
som man känner sig

och du känner ju mig

man skulle ju kunna tro
att brända barn skyr elden

jag var på fel ställe
vid fel tillfälle
helt enkelt

du är som klipulver
i min tvångströja

och vad är jag?

som en högabsorberande blöja
som suger upp skiten

snart fri
men inte än
en tredimensionell svärta

du gjorde en repa
i min rustning
av blänkande metall

en skråma i min kevlar

jag hatar dig passionerat
men mina minnen
kan du inte ta
trodde jag

jag bejakar alla klyschorna
och bockar av
er 3 från min lista

som att kissa
i motvind

tror jag svimmade bort
2-3 minuter

en skiva med ett hack i
lika aktiv
som passiv

välkomnar drömmen om dig
med en axelryckning

lika lyxig
som en hytt
i maskinrummet på Titanic

och var är du i allt detta?
jag befinner mig
i lågstadiet

somnar stående
i duschen
och drunknar
av mitt illamående

och undrar
hur knapp tiden är

under ytan är jag säker
och under ytan
är jag jävligt säker

så jag simmar dit
i panik

med mitt pokerfejs
som mona-lisa

halvdan kvalitet som 8-bitars

jag petar min näsa
med kärlek

laddar
siktar
skjuter

jag har massor av ingenting

du får inte längre plats
i mitt hjärta

kanske handlar det om
att jag har fel inställning
till livet

att jag pantsatte vigselringen

betraktar färgen
som flagnar på väggen
en vit prick
en eldsvåda
en svart prick
och regnbågar

jag gråter
och dom garvar åt mig
jag vet det

som när tandläkarn borrar
och utbrister ”HELVETE!!!”

JAG HATAR KÄRLEK
det ska man inte göra
det vill jag inte göra
det är statistiken skyldig mig
som ett lock i mitt öra

jag ångrar att jag pantsatte
den där ringen

har kvar mina minnen

men ändå

inget