Fatta! Det tar kraft att vara deprimerad.
Att ta sig ur en socialt ekonomiskt ogynnsam
rent för jävligt förbannat jobbig situation.
Fan! Vad trött jag är på alla hinder.
Känner mig så utanför innanför.
Allt händer runtomkring
men här inget särskilt.
Fast då har jag förträngt
allt ont som händer hela tiden.
För det har klistrat sig fast
i min minnesboks avskyvärda sidor.
Men det jag älskar det minns jag
och på något vis har jag det kvar.
Fast det valt att stanna på annat håll.
Kanske är det mest rättvist så.
Möjligen var de små tuggorna av det goda
något jag måste betala tillbaka genom att försaka.
Bli utan i en hel massa helvetes jävliga dagar.