Hon säger att om hon inte håller ihop sitt mörker med ett leende så kommer hon att förlora sig själv. Hennes stolthet och allt hon inte kan få på grund av den. Hennes högburna huvud med håret fäst en brun rufsig hästsvans. Hennes ryggrad en nål. Hennes snuttefilt är att hon en dag ska få lämna sin kropp. Hennes barn är rädda att de en dag ska få se sin mamma i en kista. De vet att de är en del av den grav hon gräver. Hon säger att man kan dö av lakrits vid köksbordet en onsdagskväll, men barnen lovar nej nej nej det kan man inte alls. Och man ser hur deras blickar irrar i panik och irrar upp i taket. Som om gud kanske kan göra henne hel. Och hon har berättat för sin blåögda 5-åriga skönhet att hon en gång mådde väldigt dåligt och ärrade sina armar. Nu har hennes dotters nallar skurit sig i armarna.
Hon är sjuksköterska/rockstjärna och överdoserar Lyrica på arbetstid. Spelar Monopol med rullande ögon och vinner för att hon kan taktiken. Man måste se på monopol som schack säger hon. Hon skriker till sin kärlek "Du kommer älska mig för alla män älskar mig. det är min förbannelse." Rage against the machine. Rage against the world. Världen är ful och vi är hennes barn. De försöker sminka upp den, melodifestivaler, dyra designerkläder, guldrolexklockor, jetplan. Men det är slampor som blir popstjärnor och det är osäkerhet som får oss att slaviskt följa melodifestivalen, fastän vi vet att det bara är medelmåttan stylad av stockholmsstylister. En eskapadmelodi. Cigarettfimpar, uppstoppade djurungar på muséum, barn som hindrar en från att leva sitt liv. Mammor som man måste ta hand om som blir barn till sina egna barn. och hennes späda armar. Den malande ondskan. Människor som borde funnits där och sett vad hon höll på med. Det är därför hon skriker, det är därför hennes skratt är på följt av en panisk inandning. Därför hennes barn stirrar uppgivet upp i taket. Hjälp oss gud, viskar dem inuti. Stanna tiden. Låt oss få stanna i hennes varma famn. Låt henne få famna om sig själv.