så fylldes vårhimmeln utav lysande punkter
mer verkliga än ögonen på gamla vänner
för vi gick ut och mötte de upplysta mörka
vårnattens måne som ett lysande fisköga
följde spårstigen våra skor slet upp
och jag bad dig om allting, på en och samma gång
den fysiska längtan en infrusen kropp bävar inför
det kyska sängsvärdet mellan oss
som bevis på att en kärlek kan överleva
allting, på en och samma gång
fanns du där och mötte mig, vi var så nära

singular

som några någonsin kan komma
men dina ögon har blivit gamla bekanta
bägge två nu och de suddas
framför mig ut, tills jag genom dem
kunde se lysande punkter ovan
och ett ensamt våldsamt fisköga