Jag vet inte än om detta blir min sista text eller bara ett tack
till alla Er som genom den tid som gått, varit mina vänner, ställt upp, men ack
vad det skulle ta emot att lämna Er alla efter så många år
men jag vet att just nu så går

jag mot en oviss framtid, och jag orkar inte längre att ha det såhär
att hela tiden känna av de tunga bördor som jag bär
grubbla över olösliga bekymmer och ständigt må illa
och aldrig kunna har ro att varken sova eller sitta stilla

min skrivarglädje, min inspiration har försvunnit allt eftersom tiden har gått
jag minns inte att jag någonsin har mått
så dåligt, och känns så bunden till själ och kropp
så nu måste jag göra något, sätta stopp

för detta, och kanske säga farväl till Er alla, med tungt hjärta
och det gör jag med en obeskrivlig smärta
jag känner att omständigheterna gör att jag inte har mer att ge
och lång tid har gått, sedan jag kunde dra på munnen och le

vem är jag, var ska jag ta vägen
hittar jag någonsin friden och lyckan, vad den är belägen
hittar jag under min livstid den platsen, eller blir det aldrig som jag önskar och ber
upptäcker jag det ställe där lyckan finns, där jag hittar något som ger

mig lugn och ro, och där jag får känna mig hemmavid
den fläcken där jag hela tiden slipper inre strid
och för en gångs skull trivas och må gott
en enkel boning, inte något slott

där jag kan känna mig lugn och orädd, och kan trivas
utan risk för att känna oro för allt som tär, och kanske på nytt upplivas
OM jag kanske hittar stället där kärlek och lycka och glädje åter omger mig varje dag
för dit, till den platsen, längtar jag



© Ted Örnberg i april 2011