det var en gång
en kvinna
med svarta
ögon
och sot i själen

från födelseögonblicket
var världen
hennes ovän
och livet
hennes fiende

tidigt
bröts
vingar
och
stenades
drömmar

inga
stjärnor
landade
på hennes
hud

och
inget
kunde
tända
blicken

men hon
sträckte på
nacken

och tvångsandades

alternativen
lockade
inte
trots allt

en dag
kom en vind

den lekte med
håret
och doftade
löften

viskandes
om dyrbara
skatter
och
vår



och kvinnan
log


ett enda ögonblick
senare
hade vinden
vänt



det finns en kvinna
med svarta ögon
och sot
i själen

hon förbannar
vinden

och hon ler aldrig

för i hennes hår
vilar minnet

av något
hon aldrig
bett om