Och jag önskar så mycket att du ska sitta bredvid finnealkisarna på torgbänken och dricka Finlandia ur glasklara flaskan och ha snusfingersmutsiga naglar och orakade kinder och rödsprängda ögon och jag önskar att du ska ha din röda Helly Hansen tröja och sötemössan med öronlapparna. Den som ser ut som en inkamössa fast du bestämt hävdar att det är en sötemössa bara för att du är så jävla ironsik ibland. Eller försöker vara.

Jag önskar så mycket att du sitter där med Pentti och med honom som din alkismorsa bodde hos innan hon dog förkalkningsdöden. Fylledöden. Fettlagringsdöden. Jag önskar så att du ska sitta där när jag slutar sjätte klass och alla klassisar ska gå och äta pizza på torgpizzerian och dricka sockerdricka ur flaska med sugrör och låtsas vara lite fulla och låtsas ha hembränt i sin sockerdrickeflaska. Det är bara jag och Anton dock. Det är bara vi som har alkisfarsor fast det är bara Antons alkisfarsa som sitter med finnealkisarna på torgbänken i kvällsrosasommarljuset.

Jag älskar kvällsrosasommaljuset. Jag hatar kvällsrosasommarljuset. Jag hatar inrökta konoret. Jag älskar inrökta konoret. Jag snor pantburkarna, bara de vanligaste sorterna. De andra samlar du på rader i källartrappan. Det är säkert fyra meter i takhöjd och det är säkert tre meter brett och det är säkert fullt med ovanliga pantburkar från alla möjliga ställen på helahelahela väggen och du skryter aldrig. De bara finns där som en äckelpåminnelse om att inte tala, inte andas, inte gråta, inte skrika, inte undra, inte bry sig, inte ställa frågor, inte försöka förstå, inte fixa, inte orka, inte tro att man kan, inte tänka, inte känna. Framför allt inte skita i att dricka sjäv.

Går till Minilivs. Tolv år. Slutar snart sjätte klass. Köper ett sexpack folköl och ett paket blåa blend. Åt farsan. Fast jag inte behöver säga för det finns ingen åldersgräns men det är litet här. Alla känner alla. Mig. Dig. Ullabella på Minilivs som alltid pratar för mycket, frågar för mycket. Tycker om mig för att hon ser att jag kan själv. Självgående. Kommer gå bra för mig. Såg dikten i tidningen. Var det mor din som satte in den? Oj, vad du är duktig. Jajjemän. Kommer gå bra för dig. Plockar ned sexpack, blå blend i skolryggsäcken. Har ett rakblad längst ned. Det ligger stilla och är utvägsbalsamet. Utifallatt! Man vet aldrig. Ibland vill man dö. Lite. Går till nedlagda sågverket. Busigtfnittrigt.

Sandra har det bra. Har föräldrar med hårda regler. Rutiner. Upp på morgonen, jobba,sova,äta,träna,har hund och volvo. Nya saker och läppglans först av alla. Busigt och fnittrigt. Vi är lika långa. Längst i klassen. Först utvecklade. Bröst och mens och toapapper i trosorna för det går inte att säga till alkispappa att man fått mens precis när man varit på bio. Precis när alkispappa har köpt tio rosor.

Precis när alkispappa tagit med tioåriga dotter till Rosenlundsvägen och delat ut småvarma ord och rosor till alla prostituerade. Det går inte att säga att man nog fått mens då. Att man nog fått nog då nummer 1! Kissar under ekarna vid Hagakyrkan och skyndar hem, leder alkispappa och stoppar toapapper i trosorna hemma på toaletten. Har ont i magen. Med skolryggsäcken på ryggen och toapappret skavande i trosorna. Med burköl i skolryggsäcken. Inte busigt, inte fnittrigt. Har ingen mamma och pappa med regler och äta, jobba, sova, träna, ingen hund och ingen volvo. Har en mamma och en pappa med företag som måste dra in pengar, som måste ta ansvar, som måste få allting att fungera. Pengar är viktigast. Ansvaret för pengar. Utan pengar dör man. Utan att bli sedd av andra dör man tänker jag när jag är tolv och dricker alla folkölen själv.

Sandra får röka blåa blend och jag får ligga på golvet i sågspånet i den nedlagda sågen och klockan är halv två på dagen och det har varit marknad och vi har köpt ärtrör och ett kilo gula ärtor på gröna konsum fast komsum var blått då och hade evighetskringlan som logotyp. Jag ritar evighetskringlan i sågspånet och pratar inte om alkispappan. Jag pratar inte alls. Jag är tyst och ritar,ritar,ritar. Änglar som faller från himmelen med blodiga vingar. Änglar som står brevid barn som sover i sängar. Ritar hånglande män och kvinnor.

Förlorar oskulden ett halvår senare och har druckit mycket Finlandia. Pentti på torget köper. Jag smusslar med pengarna. Han skriker att jag är en rekkårdelig tös. Lik min far. Jag vill spy. Jag vill slita av mig kroppspulsådern. Jag vill slita av honom kropspulsådern. Jag vill deportera alkisfarsan och tystmorsan till bortre Mongoliet. Jag vill inte klara mig själv. Jag vill inte vara ensam och stark. Jag vill inte vara medelklassegenföretagarensambarn med alkisfarsa och tysthetslöfte.

Jag hatar Pentti och jag vill att alkisfarsan ska bli som han. Parkbänksfyllo. Jag vill att alla ska se. Att hela världen ska veta. Vil bli Margret Thatcher som basunerar ut vidrigheter och nyheter utan en minsta rynka eller ryck i ögat. Jag berättar för Tommy som fipplar med snusfingrarna innanför mina trosor. Jag pratar som jag aldrig har pratat förut. Han stönar och fittfingrar. Jag blir inte våt. Han undrar varför. Jag har inte fyllt tretton än. Ibland tänker jag att det är mitt eget fel. Ganska ofta.

Liksom luftföroreningarna, att tystmamman är olycklig, att de andra är tystmänniskor, att världen, samtidigt som den håller käft bakom sin munkavle, skriker och vrålar för full hals. Det är också mitt fel att människor mår så dåligt att de hänger sig, knarkar, gråter bakom fördragna gardiner, skriker på sina barn, slår sina barns mammor, slår sina barn, försöker dra hopprepet kring halsen, gömmer sig på skoltoaletterna och klottrar dödord på väggarna, sniffar bensin på skoldiscona, kryper in under sängen och håller för öronen och lider flera timmar hos kuratorer.

Det finns nog mer men allt det där är onekligen mitt eget fel. Fel felfelfelfel. Så fel det kan bli ibland. Hoppsan, fel unge till världen. Det var verkligen inte meningen. Ibland blir det så fel, bara.