Jag undrar fortfarande vem du är.
Som lagt sånt jävla spår inom mig.
Etsat dig fast i mitt inre. Hur i helvete gick det till?
När blev du så jävla viktig? Så nödvändig?

Jag tycker om att ha dig i tanken.
Även om det bränner.
Kalla det självplågeri, men det är svårt att undgå.
Jag försöker, var eviga dag.
Förtränga, slå bort, styra undan.
Det är småsaker som gör sig påminda.
Futtiga saker i min vardag som du färglagt med ditt leende.

Jag kan vara uppe i en diskussion i goda vänners lag.
Stå i en moshpit, skratta gott åt ett skämt.
En sekund är allt som krävs. Ett stilla ögonblick.
Så passerar du framför mig.
Levande.
Strålande.