När det bara blir för mycket
rasas alla broar och alla vägar som byggts
faller samman
- och kvar står man i askan utav det som blev kvar
av destruktiviteten.

Lämna mig nu när tiden är inne,
nu är det på tiden att gå
jag är redan ensam som få
din frånvaro kommer inte att noteras
när allt vi byggde upp försvann med ett enkelt ord:
"hejdå"

Jag är hellre själv i kaoset än att behöva ta del, notera, tortera era känslor och tankar också.
Jag klarar mig bra själv...

Men ångesten tär upp mina skrangliga broar jag byggt för mig själv
Och allt ser hopplöst ut, ifrån min synvinkel iallafall.

Vad ska man göra då man tappat allt?