Jag dagdrömmer ofta. Om dagarna drömmer jag inte happy ever after-drömmar. Jag drömmer om katastrofer, jag tror att min syster är död. Jag vågar inte ringa och höra efter. Jag väntar tills någon säger att de pratade med henne.

Kanske exploderade hennes lägenhet i Köpenhamn? Kanske glömde hon stänga av plattången och somnade bredvid den? Kanske brann hennes hjärna upp? Kanske ligger hon i en koma, oförmögen att leva?

Eller har det skett en spårvagnsolycka, kanske min mamma satt på vagnen där alla dog?

Kommer någon ringa till mig då jag inte är hemma och säga att min bror har dött? Hur skulle jag reagera? Hur skulle begravningen vara? Skulle jag gråta?

Har jag tårar att ge?

Jag är en jägare. Jag jagar livet. Jag jagar döden. Vem sa att det var enkelt att välja att leva? Inte jag. Nej, aldrig jag. Jag bara är. Jag lever på impuls nu, via fjärrkontroll (Kent – Socker).

Mamma gråter vid min säng. Jag förstår inte. Hon behöver inte vara rädd. Hon är väl glad?Förlåt mamma, förlåt för att jag får dig att gråta. Förlåt. Jag ska försöka vara en bättre dotter. Jag lovar att jag ska ge dig ett leende någon dag. Även om det inte är äkta, så ska du få ett leende från mig. Det förtjänar du, fina lilla mamma.