Att den moderna skolan idag inte har slutat skicka hem lappar med sina elever är något som ständigt förvånar mig. Man kan tycka att genom alla dessa år med kommentarer från lärare som " Barnen visar ju aldrig upp lapparna hemma! " så borde dem själva förstått att man kanske måste göra på något annat sätt. Vissa skolor har mailutskick på sina veckobrev, men då och då slinker ju dessa lappar ner i ryggsäckarna ändå, och förrutom det opraktiska i det hela så finns det ju en miljöpåverkan som kanske inte är den ultimata. Har ett koncept inte fungerat de senaste 20 åren kommer det inte börja fungera imorgon heller.
Dock blev jag positivt överaskad för ett tag sedan när en av dessa lappar blev till vändpunkten i min syn på pedagogik. Det var en liten flicka som jag för tillfället var barnvakt åt som kom hem från skolan och utbrast ivrigt : " VI HAR FÅTT EN LAPP HEM MEN JAG GLÖMDE DEN OCH DEN VAR VIKTIGT! ". På hennes begäran togs papper och penna fram och budskapet skulle skrivas upp, när hon plötsligt börjar trycka på att jag ska skriva och hon ska berätta. Som vanligt. Någonting inom mig, förmodligen en blandning av "jagharminsannjobbatheladanhärhemma" blandat med en utvecklingstanke för denna flicka slog till och jag vägrade, men satte mig bredvid henne och tittade istället på när hon skrev. Det blev inte rätt, vissa ord ville hon ha hjälp att stava och vissa ord glömde hon bort. Men hon hade kul och budskapet kom fram :

"FREDA ÄRDE CAMPING VISKA GRILLAR KORV VI FÅD TAME ÅS PANKAKOR"


Vi satte upp lappen på kylskåpet, och på fredag kom alla ihåg att ta med sig pannkakor till campingen.

Det som slog mig var att det här var inte så svårt egentligen. Ja , det tog mer kraft från mig, jag var tvungen att spenderade en kvart vid den där lappen istället för 2 minuter, jag var tvungen att hjälpa henne ljuda, jag var tvungen att tejpa på ännu en bit papper när det första tog slut och jag var tvungen att fokusera på något annat än min kaffekopp. Men vad det gjorde för henne! Hon lärde sig att ord kan betyda flera saker när hon ville använda camping som samlingsnamn för aktiviteten, hon lärde sig stava vissa ord, och även fast det inte var felfritt insåg hon att hon kan få fram ett eget budskap genom skrift, på egen hand. Hon är en egen utvecklande varelse som snarare är en bärare av kunskap än en mottagare av vår gamla kunskap. När det kommer till utveckling hävdar jag att det här ändå är en bärande grundsten för barnen - att visa dem att kunskapen finns i dem och inte i oss. Jag vet själv hur det är när saker går på rutin och man hellre hjälper till att få saker gjorde än ser en dyrbart halvtimme försvinna på ingenting. Men det är mer än ingenting, det är utveckling, och nästa gång barnet hamnar i den situationen kommer dem veta hur dem ska göra.

Det jag slutligen vill säga är - Ta inte för givet att barn inte kan, bara för att dem är mindre än du. För ett tag sedan blev jag storligen ägd matematiskt av en 10 åring. Det borde göra oss alla glada att de nya generationerna redan är bättre än vi - vilken framtid vi då har att vänta!