Jag klev in i den här bilden som världens idiot. Som jordens idiot som världens idiot. Jag hade varit yrkesverksam i skiten. Slevat upp dyngan med tänderna som nån sorts halvpuckad minifarsa på stan och fått en hangover så jävla maxad att jag var tvungen att ta till lipen. Ta till lipen. Till lipen farsan. Som man säger om flickor. Små tjejer utan gränser. Såna som slajdar ut i etern och lockar gubbar och vill ha 500 spänn för att spärra upp fittan mot webbkameran. Men vad kostar sånt egentligen? Jo sånt kostar skjortan grabben. Både skjortan och slipovern. Ha ha ha slipovern. Glidövern. Finns det såna nu jag tvivlar. Hur kan man frivilligt ge sig på sånt här? Du menar precis det här? Exakt. Fråga inte mig. Fråga honom. Flintisen vid knapparna. Världens idiot där borta. Han med tre hakor? Exakt. Nu lämnar han oss bakom sig. Som om vi bara vore skiten värda. Men vad är vi värda? Egentligen? Vi. Vi. Som stod upp för oss själva. Som vågade livet fullt ut varenda första maj. Det är alltid vi och dom. En låtgåpolitik bara. En Gudrun Ensslinhosta i Mästarnas Mästare. Med en redan till hälften mumifierad Ingemar Stenmark. Är det det här som är surrealism? Vilket då? Är det det här du kallar kärlek? Vilket då? Vemärduvemärjaglevandecharader? Exakt. Precis. Du är som vi. Uppnålad intill världens jävla komihåghelvete. Det var jag som fick världens sista Världensbästapappamugg. Och här sitter jag nu. Dricker glögg med iskuber ur den.