Han såg så stor ut på fotot. Kanske var det bara för att vinna lite tid? Eller ville han bara verka mystisk? Som en idiottolkning av sin egen bullshit mardrömsvärld? Jag kände ju honom bara genom telefonen. Och den var gammal. Tung av bakelit. Den ramlade när jag svarade. Eller ska jag säga föll? Att den föll. Telefonen? Och säga föresten. Säger jag det här? Eller skriver jag? Är det jag överhuvudtaget? Så där snuskigt Beckettesque. Hur uppfattas jag då? Här? Som klarsynt? Som stor? Stor fast bara på fotot. Ja jag vet inte. Inte jag. Sånt vet bara dom som kan tänka i cembalo. Som betjänten i Familjen Addams. Lurch. Värt att notera: här var han nära att skriva Saddams. Snuddade vid en ex-diktator. Funnen i ett torrt system av trånga tunnlar. Med ett nästan svartvitt skägg. Men som sagt. Det var bara nära en felskrivning. Eller felsägning. Eller kanske bara en misskalkylerad tanke? Vi är dom sista som får reda på hur det verkligen ligger till. Det? Som ett unket begrepp inom psykoanalysen. Stackars Karin Boye. Som for till Berlin för att bli kry. I själen. Timme efter timme efter timme efter timme efter timme efter timme efter timme efter timme efter timme efter timme efter timme efter timme efter timme på analytikerns schäslong. Och vad faan vad fick hon för det? Bara vetskapen om att det gör ont. Fruktansvärt ont. När knoppar brister. Ut i sina vidriga flatskratt över den kroniskt överskattade våren.