Jag brukade anpassa mig. Bli som skärvor. Först skivor. Jag kunde sitta och se på. Peka och säga fel. Vara halvrolig. Plötsligt ramla ihop. Spela död. Ingen kom och kollade. Fick resa mig upp när alla stuckit. Damma av mig om knäna. Nej det gjorde jag inte. Det kom jag på nu. Som om jag sitter här nu och kommer på. En gång låtsassov jag i ett kartonghus. Eller spelade död. Huset var en ren vinst. Från baksidan av ett paket Kalaspuffar. Till Majken och Marona. Eller Carina och Carianne. Med lilla Catrin som hade en svulst på kinden som inte gick att operera. Flickorna i Oxelösund hette så på sextiotalet. Nästan samma. Med knappt märkbara nyanaser. Jo jag låtsades vara död. Eller sova. Jo sova. Jag tyckte att jag var gullig som låtsassov. Precis som nu. Jag kan låtsassova i åtta timmar och få hela min nattsömn förstörd. Jag kan spela full också. När ingen är hemma. Precis som av den sataniska folkölen 77. När man bara blev sömnig och förtvivlad. När vi killar kom överens om att spela fulla bara genom att se på varann. Tjejerna får inte fatta sa våra blickar. Tjejerna få aldrig fatta. För tre timmar sedan spelade jag så full när jag var ensam hemma så jag ramlade. Slog mig gul. Slog mig blå. Sedan såg jag på The Mentalist och blev ledsen. Sedan kom alla hem och någonting dog inom mig. Det var någonting som jag glömt. Som dog. Någonting med taket. Eller var det väggarna? Ja väggarna var det. Hur i himmelens namn kunde jag glömma bort väggarna?