Jag vill veta. Jag vill ha svar på varför det är så här. Jag vill ha svar på varför världen gör folk arga, ledsna och ensamma.

Gud, varför är det så?

Kan du snälla ge mig ett tecken?

Kan du få mig att tro på att alla är goda i grund och botten?

Kan du få mig att tro att inte alla är ensamma?

Jag vill så gärna tro, men allting tyder på motsatsen.

Snälla Gud, kan du visa att du finns?

Omsvärmad av mörker, jagad av mörka skuggor från underjorden, ett sändebud om undergången, armageddon. Det är inte mitt fel. Det är aldrig mitt fel. Jag har inte förtjänat det här. Jag var en bra människa, ett ”charmigt barn, tjocka kinder och lockigt hår, du var ett speciellt barn.” Vart tog min oskuld vägen? Vart gick jag fel?

Och ljuset som följde mina barndomsår tog slut och jag andades på nytt ett ogenomträngligt mörker och en sorg förföljde mig till slutet. Men slutet var aldrig nära, det var bara något som vi intalade oss för att göra det lättare för oss. Vi måste överleva, jag måste överleva mig själv och mina tankar. Varje dag för kampen mig närmare slutet, men slutet är aldrig nära, utan alltid långt borta- det är oändligt. Så slit i min själ och ät upp mina känslor, jag väntar på slutet och slutet är alltid nära även när det är långt borta. Släpp mig lös för omvärlden, så att jag kan skrika och slå på den så mycket som den förtjänar.

Men vi är dem Gud glömde.

Vart tar de där glada dagarna vägen? Du vet, de där som man lovade sig själv att aldrig glömma, och minnet av dem får dig att skratta i en månad efteråt. När man sitter själv på en buss och fnissar så högt att folk, i äkta Svensson-mané, vrider på huvudet och tittar på dig.

Vad hände egentligen med de dagarna, de nätterna man trodde var så speciella? Varför glömde man bort dem? Varför kan man inte återkalla dem? Leva om allt som man har glömt sedan länge, allt som man övergav för något värre, allt som betydde något just då. Om jag någonsin har varit lycklig, så vill jag tillbaka dit. Om jag någonsin har varit lycklig utan några konsekvenser, så vill jag dit nu. Jag vill sitta med alla människor jag glömt både ansikte och namn på och minnas, skratta, prata. Jag vill skratta så att jag gråter. Jag vill ramla av min stol i hänförelse. Jag vill minnas allt det pinsamma, allt det korkade, allt det oskuldsfulla man gjorde. Allt som var viktigt.

Men jag vet att slutet alltid är närmare än vad man tror så jag, vi, alla, springer springer springer fort för att undkomma. Och vi gör det.
Vi flyr.
För vi vill inte slåss.
Bättre fly än illa fäkta.