Del 17 – grönt plommonstop

Jag satt på trappan till huset och rengjorde remmar och oljade läder. Det var en ganska sval dag och min hud tackade för det. Jag hade på senare dag fått en rätt elak solbränna men bara i ansiktet eftersom att jag inte visade mer hud än så. Ibland kände jag ändå för att ta på mig en lätt klänning, det var inte likt mig men det skulle konstigt nog kännas så fritt och svalt.
West var i ladan och Kai låg och sov. Plötsligt var det något som fångade min uppmärksamhet. Jag kunde se något komma närmare i ögonvrån och vände sakta ansiktet emot vägen. Där kom en lång smal man men höga strumpor och lite förkorta byxor, en grön kavaj och ett grönt plommonstop på huvudet. Jag rynkade pannan och reste mig upp, granskade honom då han kom närmare.
”Hallå där! Finns West i närheten?” sa han på håll. De gröna kläderna ville få mig att komma ihåg något och orden West tidigare nämnt kom upp. Det var något med en grönklädd man som kunde tänkas komma hit. Enligt West var han inte välkommen. Mannen kom fram till mig och stannade plötsligt upp. Hans ögon smalnade och han granskade mig.
”Oj, vem är du?” sa han. Jag övervägde att be honom att gå men tänk om det inte var denna man som West hade snackat om.
”Eller vem är du?” sa jag i stället. Han höjde snobbigt på ett ögonbryn och rätade på ryggen.
”Okej, har du West här?” frågade han.
”Vad vill du honom?” frågade jag.
”Värst vad du var kaxig då, är du West telefon svarare eller något?” sa han. Hans ögon smalnade och han granskade mig igen. Ett klampande ljud hördes på bron och våra blickar vändes emot ytter dörren. Där stod West och hans ansiktsuttryck blev fort stelt och fylldes med avsmak.
”Åh West där är du ju.” sa mannen med avvaktande ton. ”Vart har du fått tag på denna? Är det inte lite patetiskt?” fortsatte han och nickade emot mig. West klev ner från bron och gick fram till mannen.
”Vad vill du?” frågade han. Mannen backade ett minimaliskt steg då West klev ner men rätade fort upp sig för att inte verka underlägsen.
”Jag är här för affärer.” sa han.
”Jag gör inte affärer med dig.” svarade West. Mannen himlade med ögonen.
”Du är så barnslig, du har ju din lilla reservkopia här så vad har du att vara butter över?” sa mannen och pekade på mig. vad menade han och vad snackade de om. Jag stod bara och kollade på dem.
Jag såg hur West höll ilskan inne.
”För det första så kan du lämna honom utanför och för det andra så vet du att det har med mer än det att göra.” sa West. Mannen kollade på mig igen.
”Honom sa du?” frågade han chockat. ”Jag visste inte att du var så desperat.” fortsatte han. Då tog West fort ett stadigt grepp om mannens handled och tryckte till den bakåt med ett hjärngrepp. Mannen bet ihop käkarna för att inte visa smärta.
”Du vet att du gör bäst i att bara gå.” sa West. Mannen kollade stint in i hans ögon.
”Som du vill, men hon vill ha tillbaka sitt halsband.” sa han. Wests ögon smalnade och han släppte mannen.
”Då kan hon komma hit själv!” sa han argt. Mannen backade en bit.
”Jag kommer tillbaka när du är på bättre humör.” sa mannen och lyfte på hatten. West lyssnade inte. Han var på väg tillbaka in i huset. Jag kollade oförstående på de båda männen som gick med ryggarna vända emot varandra. Vad i hela friden? Tänkte jag. Nu visste jag nog vad det var för grön man som West inte ville ha på gården.
Jag sprang efter West in i huset.
”Förlåt, jag visste inte att det var han.” sa jag. West vände sig lite chockat om och kollade på mig.
Först förstod han inte vad jag menade men kom sedan på vad han hade sagt till mig.
”Jaha, men nu vet du.” sa han. Innan han hann vända sig om la jag min hand på hans överarm för att hejda honom.
”Vem var han?” frågade jag. Det kanske inte var rätt tillfälle att fråga det, han såg minst sagt glad ut.
”En människa jag inte tål.” sa han bara och lämnade mig.

Han var fortfarande lite irriterad på efter middagen då vi skulle träna. Han var mycket hårdare än han brukade och brydde sig inte ifall jag nästan föll av på nacken. Tillslut var det min tur att bli arg.
”Sluta vara så kaxig hela tiden, det är väl inte mitt fel att det där plommonstopet kom till gården och fjollade sig!” sa jag med knutna nävar och sammanbitna tänder. West kollade likgiltigt på mig, länge, men plötsligt dök ett minimaliskt leende upp på hans läppar.
”Nej du har rätt.” sa han. Jag blev så chockat att jag nästan skämdes.
”Va..ja..okej.” sa jag lite virrigt. Då log West plötsligt med hela ansiktet och ett lätt skratt lämnade hans läppar. Han skakade på huvudet som om jag hade gjort något dumt och kom sedan fram till mig.
”Okej, upp igen nu!” sa han och innan jag hann tänka efter hade han lyft upp mig på hästen. Som att jag var ett litet barn. Han log ännu en gång då han såg mitt ställda ansikte och gick sedan till paddockens grind och lutade sig.
”När hästen sparkar bakut så sätter du fötterna framför hästens framben och skulle den stegra så sätt dem länge bak, tänk på det.” sa West som att inget hade hänt. Var han lite skitzo? Men jag slutade tänka på det och koncentrerade mig på träningen.

Jag låg på den låga sängen i ladan och funderade. Funderade över West irritation över den grönklädda mannen, över Amber och tillslut över mig själv. Att jag brydde mig så mycket om West, var inte allt detta hans egne problem och inte mina, inte mina så länge han lärde mig rodeo. Men ändå ville jag lägga mig i. jag ville veta vad West tänkt och hur han mådde. Men varför? Han brydde sig väl inte om mig? vad kände jag för honom egentligen. Jag visste att jag då och då hade behövt jaga bort en längtansfull intim tanke om honom, det var inte likt mig. men jag drogs till honom och allt han gjorde påverkade mig. tänk om Alicia fick veta att jag tänkte så här. Hon skulle tro att jag hade blivit sjuk. Men hon skulle nog säga att det inte var speciellt konstigt med tanke på West kraft att trollbinda tjejer. Kunde det vara så, att han hade snärjt in mig i den där kraften, utan att varken jag eller han visste det. Vad skulle jag göra?
Jag började tänka på Amber igen. Hon hade lämnat honom. Vad hade hänt? Varför hade det inte funkat emellan dem? Visste Kai? Jag behövde ju inte veta, men jag…. Behövde verkligen det! Jag satt mig upp i sängen. Plötsligt träffade en vattendroppe min kind. Jag vände blicken emot fönstret. Skulle det regna igen? Vad var det här, regnperioden? Klockan var bara åtta, de var nog vakna i huset och jag ville prata med Kai. Regnet skulle ju bli en bra ursäkt att komma in, eftersom att West hade sagt att jag kunde det i fall det regnade. Jag reste mig upp och begav mig ut. Det duggade bara och jag hann inte bli så våt innan jag kom in.
”Hallå!” ropade jag i hallen. Kai dök upp i dörrkarmen.
”Hallå på dig själv.” sa han.
”Är West inne?” frågade jag. Han skakade på huvudet.
”Nej jag tror han är på väg ifrån staden nu.” sa han.