Sittandes i snön sent om natten,
månklar mellandag
stjärnfullt himlavalv

Ovan trädtopparna finns hennes då, nu och sedan
Hon räknar fotspåren i karlavagnen
Jämför avtrycken med den väldige Orion
Korsar vintergatan, vidare mot polstjärnan
Fångas upp av ett flammande norrsken som blossat upp ur ingenstans
Speglar sig i dess lätta dimma

Du? Jag måste fråga dig en sak, sade hon.
Vet du, att jorden är rund. Att om du finns någonstans, måste du finnas inom ett avstånd av som mest jordens diameter.
Det är inte som rymden, ingen oändlig labyrint. Finns du så hittar jag dig, förr eller senare.

Så stannar hon mitt i nästa mening, tappar andan.
Tänk om det är det hon fruktar allra mest?
Att hon ska finna honom, och sedan inte ha någonstans att ta vägen?
Hon vill ha oändligheten, det är den hon söker i alla blickar hon möter,
hon vill inte fastna, hon vill kunna flyga precis som hon vill.

Det är då hon reser sig upp ur snön.
Med en kväljning i halsen och ett obehagligt hål i magen.
Det är bara cirklar alltihop,
hon har vandrat jorden runt och funnit platsen där hon startade.
Hela stjärnhimmelen snurrar, det är Orion, den väldige Orion!

Hennes då, hennes nu och hennes sedan,
gränserna blir gåtfullt diffusa, hon känner sig yr.
Det var Orion, det hade alltid varit Orion, det skulle alltid vara Orion!

Med rysningar över hela kroppen kastar hon blicken ut i rymden,
står kvar och väntar på svar.