26-05-2011

Hon låg alldeles tyst, hennes naglar var fina, hon hade själv lagt lack på. Håret var nyss färgat. Jag väntade på att hon skulle säga något roligt, som hon brukade, men hon var tyst. Jag sa till personalen att bara så ni vet det så brukar hon vara busig och full av liv. Personalen sa till mig att jag skulle prata med henne, det sista som försvinner är hörseln. Då sa jag den bön som hon sa till mig under hela min uppväxt, " Gud som haver....", jag tackade henne för allt hon gjort för mig.

Pappa satt i väntrummet, ringde till mina mostrar och sa till dem, nu är det nog slut med henne. De hade rätt att veta! Då kom min syster in och sa. - Nu dör hon! Jag var tvungen att skrika till pappa (han hör lite dåligt) att nu skulle vi gå in och säga hej och tack till mamma! När hon drog sitt sista andetag så sken himlen upp, vi var två år igen och tyckte att det var så orättvist, hon kunde inte bara lämna oss! Men det gjorde hon. När de tagit bort alla slangar och lagt henne i ett annat rum med en blomma mellan händerna var hon så vacker.

Pappa sa. - Tror du hon lever vidare? - Absolut. - Jag trodde inte hon kunde dö......sa pappa, han var fullständigt förstörd, det var lite fint att se att hon betydde så mycket för honom. De hade inte haft det mest lyckliga äktenskap, men det höll i 52 år....

- Ska vi inte ha en präst sa jag, så kom han och vi sjöng och grät om vartannat. Jag fick också ringa till min dotter och berätta, det var skönt. - Mamma är död, hon som var så levande, irriterande, snäll, moralisk, positiv, dum mot pappa, rolig. Min mamma, så kan jag tänka 7 år efter, varför kan jag inte bara få skicka ett litet sms? Jag är så lycklig för att jag tackade för allt hon gjort för mig.

Begravningen var vacker och min systers flickor hade cerisefärgade, kläder för det älskade mormor, blommorna i samma färg. Vi bar kistan, det kändes skönt att hon kom ner i jorden, hon fick en gravplats vid kyrkdörren, så att hon fortfarande var i centrum, min mamma, så livlig och ljus och fjollig.....

Christine Sabel