jag försökte nå dig
komma närmare och närmare
men det kändes som om
varje steg jag tog
sakta ledde mig bort
från dig

jag trodde att jag sprang
mot ditt håll med säkra steg
men jag hade fel
för när jag kollade upp igen
var du längre bort
än förr

och hur jag än försökte
fanns du alltid för långt bort
mina händer nådde dig aldrig
och mina rop var som svaga
viskningar som gav upp
halvvägs

däremot försökte du aldrig nå mig
du stod där stilla och väntade
på min ankomst för att ta mig i famnen
du väntade på att jag skulle
göra allt jobb så att du
kunde få frukten av min skörd

Men det tog lång tid innan jag märkte
lång tid innan jag såg vad du var
innan jag insåg att vi hade
olika mål och olika vägar att nå dit
men det gör mig ledsen
och jag gråter i min tysthet

Så visst!
spring åt ditt håll
så springer jag åt mitt
och om vi träffas igen
spring bara förbi