Bortom skymningen, när gatan tömts,
himlen somnat, i enighet,
nu när dagens strävan slutligt glömts
kan vi då kyssas här, Selene, i hemlighet

i regn som sköljer bort vår slöja
när vi sakta, följsamt smeker,
och inget finns för oss att dölja,
här, där annars dagens folk så tröttsamt leker?

Nu känner jag hur kölden tätnar;
älskade, var har du varit?
Så kall, så blek, Selene, jag häpnar,
över allt, att tiden flytt, och från oss farit!

Du är mitt allt! Min åtrå, min lag!,
nu när natten fridsamt sjunger.
I din öppna mun, ett andetag
stillar tyst min intensiva, sorgsna hunger.

När så jag slutligt stilla somnar,
snälla stanna, tröttna ej!
När smärtan sakta, märkbart domnar,
håll om mig, värm mig, vaka stilla över mig.