Om jag stod mitt framför er, en hel klunga av otroligt normala människor, vad skulle ni tänka när ni såg på mig?
Mycket möjligt att ni skulle tänka att där står en annan otroligt normal människa.

Men jag vill stå framför er och berätta, berätta att ni inte är otroligt normala.
Jag skulle få er att inse att det finns inget normalt.
För jag tror att i varje människa bor det en liten personlighetsstörning, som det så vackert heter..

När du tänker efter så låter du nog bli att gå på A-brunnar, springa under stegar och knackar i trä när du pratar om tur.

Du kanske har räknat hur många fönster det finns i ett hus, helt utan anledning?
Det har jag gjort..
Jag har räknat köksluckor hos mina vänner, det är helt onödigt!

Jag skulle vilja prata om att ni inte är ensamma om att ha ångest som håller er vakna om natten, eller att jag oxå kan känna mig som den mest betydelselösa människa som finns.

Jag vill stå där framme och känna att det finns en anledning till att jag mår dåligt. Jag vill att det spelar en roll, att min ångest och tomhet har en anlednig.
För när jag mår bra vill jag känna att jag lever.
Jag vill stå på en scen..
Jag vill beröra, bli berörd och hörd.

Om jag bara kan hjälpa en enda människa att inte känna sig ensam så kan alla mina ångest-timmar vara värda det.

Jag har fått en gåva, sa en underbar kvinna till mig, den gåvan är ett helvete att bära på. Ibland!

Vissa perioder för den mig framåt i en rasande fart och jag kan med min vilja försätta berg.

Jag vill stå på det där berget och se långt bort till världens ände, jag vet inte vad jag väntar på att få se.

Jag vill mest av allt kunna andas lite lättare.

Och om vi andas tillsammans är ensam aldrig stark...

Du är inte ensam för här sitter jag.