Fredag. En av sommarens skönaste dagar!
Jag har dumpit spritt naken på slipade klippor på vår ö
Kobben under mig är solvarm nästan solhet,
men ett för hårt underlag för min rygg.
Ortopeden skulle påstå att det botar ryggvärk.
Jag tittar upp till blå himmel.
Ett par måsar svävar i frisk havsvind från öster.
De undrar ju kanske att
vad tänker ett människobarn där nere på kobben!?

Den friskt blåsande vinden framkallar vågor.
Vågorna svallar och sorlar i stenrev. Vattnet skummar.
Uppiggande salta vattenstänk skvätter på naken hud.
Vattnet är så pass kyligt
att jag suger en snabb tilläggsandetag frisk havsluft.
Javisst du vet den där känslan!
På min livshimmel ses nya, överraskande, gråa moln?
Jag är rädd. Vad skall de medföra i min livsfrid.
Jag kan inte ens undvika några kalla tårar
i mina betryckta tankar.

Jag har förgäves försökt idka ett positivt sätt att tänka!
Jag kallar det, "en mental jogging".
Jag ville förjaga bort mina negativa tankar.
Jag söker och repeterar mitt livs "bästa tider och dagar"!
Jag frågar förtvivlad, finns de?

Först rann mig i minnet pingstdagen den 1 juni 1963.
Det var tillsvidare mitt livs bästa dag, vår bröllopsdag.
Ulla var en härlig brud, min brud.
Vår gemensamma levnadsbana och vänskap var i början.
Men nu är detta liv hotat av ett allt större, oväntat grått moln.

Näststörsta dag har varit den sista dag i maj 1959.
Jag fick min studentmössa. För de flesta är den dagen
deras livs största dag med ett supergalant betyg i fickan
och "deras väg till himmeln" öppen till friheten och världen.
För mig var den dagen
en triumfdag med en sur nederlagssmak i munnen.
Men vitsorden är snart glömda!

En bättre dag var redan nära på kommande.
Min hemförlovningsdag var den 9 juli 1960.
Jag blev befordrad till fänrik.
Det fattas ännu två minnesvärda dagar,
båda dagar lika stora.
Den ena dagen var den 27 december 1965,
vår dotter Hannas, vår förstlings födelsedag ,
den andra dagen var den 28 juni 1972,
då vår son Michael, vårt yngsta barn föddes.
Båda dagarna var värda för ett glas champagne!

En jättestor glädjens dag kommer som sista.
Den 13 december 1972 slutade jag mina 25 år
som en studerande. Jag blev läkare.
Den dagen var glädjes, sorgers och tårars dag.
Min pappas dramatiska insjuknande och snabba bortgång
i början av året, Michaels födelse, fyra månader långa
slutexamina med trettio tentamina i ensamhet utomlands
med stor stress och spänning.
En ytterst givande kamp, epok och period i mitt liv
hade kommit till sitt slut.
Segerdagen efter en häftig batalj med många hinder.