Du i mörkrets puls, mitt hjärta,
du som strävandes i intets mitt,
och som av din moder lovad blitt
förlossning bort från din smärta,

men som dig lämnat livlöst stum,
ordlöst havandes med ditt begär;
hora!, narcissistiskt egenkär!,
och drunknandes i vemods brunn.

Så visa mig din nakna hud
embryo; Medusas mödrablod
skall i kvalfylld avgrunds syndaflod
ge till dig din vackra brud:

ett passionerat kärleksrus.
Förtär mig hjärta, låt mig brinna!
Bränn upp mitt inre, morgonstrimma!
En explosion av evigt ljus!

Ruinens nektar har dig närt,
och i infernot, njutningslystnad,
men fylls sen upp blott utav tystnad,
ett utbränt skal av eld förtärt.

Så sörj mitt hjärta, sved ditt hopp.
Vad mening finns det med att brinna?
Blott mörkrets makt att ej försvinna,
förgiftandes ditt blodomlopp.