Jag sa att jorden vi vandrar på är klen och tyst och kall, och den kommer rasa under våra fötter om vi trampar för hårt men så sa du till mig att marken är gjord av stenhård sten så vi kan hoppa, trampa och slå och ingenting kommer att förstöra marken vi går på.
Men jag fortsatte gå med försiktiga steg,
för jag ville inte reta upp gudarna i år,

För marken kan spricka oavsett vad du sa den dagen, och jag vill inte ta några risker och rasa ner igen i hålet som gärna öppnar sig under mig så det är ju därför jag går med försiktiga steg kan de inte förstå det, att jag är rädd för att öppna det där helveteshålet som suger ner en ibland.
Och tidigare har jag retat upp gudarna, 
men inte i år för jag tassar på mina tår. 

Ja, jag borde sjunga och dansa över min blivande grav idag men jag är inte redo att klättra ner mot avgrunden som vill sluka mig hel. Men det drar i mina skor, neråt mot kanten så jag blundar och håller fast vid att jag inte retat upp några gudar i år.

Fast det är ingen garanti, eller hur?

Och jag är inte ensam med att trippa fram på tå och vi som trippar fram på tå, vi är de som vet hur det kan gå, när marken smälter där man går och det finns ingenting att hålla fast på. Vi är mer än vad ni kan tro och vem är det egentligen som har rätt i det här?
Men du sa att jorden, den är gjord av stål men kära du, vi trippar ändå fram på tå.
Vi vill inte reta upp några gudar i år.