När domherren träder till tings har han draperat sin robusta gråa rygg i den svarta domarkappan med blå metallglans. Till detta bär han sin röda ylleväst, och på den kraftiga hjässan den klassiska domarperuken. Han träder med myndighet fram till fågelbordet och startar förhandlingarna med en vissling. De som sitter i bänkarna längst fram kan skymta den vita undergumpen under kappan.

Domherren håller genom hela förhandlingen en seren ton och förfriskar sig då och då med ett rönnbär, som han krossar med sin kraftigt välvda övernäbb. Han domderar, knirkar och klagar så som det anstår en småfåglarnas kanik.

Domherren är förtegen om sitt privatliv. Han bor i ett anonymt radhus i en unggran. Det ryktas att han blir särskilt skygg under häckningstiden och att han kommunicerar på ett hemligt språk med sin partner. Han är dålig på att försvara sitt revir i villakvarteren och åker gärna på semester till Danmark och Mellaneuropa.

Domherrens förflutna som clown håller han ytterst hemligt. Inte skulle han bli tagen på allvar i domstolen om de visste att han och hans förfäder en gång suttit i burar och imiterat kända melodier.