när världar föds och världar dör
bär vi de på ryggen

som en kanna vatten hämtad från floden
av kvinnor




när gruvor huggs och stenar rasar
tar vi skydd

i sköten
värmda av kvinnor




om gator spräcks och lusägg kläcks

söker vi asyl
i kvinnor




när jorden rungar under fötter bara
vill vi ha famn

av runda barmar




tills klockan slår och mat ryker tills den fattar eld
tar vi tuggor och sörplar och saliven rinner

nerför formade kroppar



när tyg rivs sönder och vi tuggar fradga
som blinda hundar under jakt

kommer kvinnor
under






när gubbmånen lyser
svarar de
med blinkande ansikten
och ivriga händer
höjda mot himmel

när jord och sten och grus och gyttja
vädjar
svarar de
med godnattsång
och ljusare röster
som lättare hörs

under gångar av sol och ned
lyssnar de
till vad som sägs
av lövets prassel
och bäckens rop
och väsenas lock
om att få fredag

i varma sängar med trygga armar
bakar de bröd
och huden de bär
den luktar






kvinnorna bär
alla upp alla ner
och de bär slag
som aldrig vågar uttalas
eller tillkännages

skammen stannar
och sviker de
som bär
sin plats
sin säng
sin skuld
och rätt till ingen skuld alls



ägg kläcks och världen vaknar
till trummor ska de dansa
och förföra
tills äggen blir mer och
ger oss vad vi kräver


de bär sedan vatten ner till ån och slukar
den girigt
när ingen ser






när ingen ser
dansar de
utan att bära
utan att ge
vad som krävs


när ingen ser
bär kvinnorna




något vi borde fått tillbaka
för länge sedan