Med trötta, kalla händer skriver jag,
gråtandes, i mina sista andeag,
min sista text, en sista avkomma
innan jag sen slutligen får somna.
Förspillda andetag har präglat mig,
jag var aldrig modig, såsom dig,
du som trots allt försökt att andas,
hittat nya vägar när du strandats;
läsare, du som läser denna text,
platt och tunn, saknandes kontext,
dessa rader som mina penna skriver
medan ångesten mig sönderriver,
du som nu läser dessa tunna skikt
som genomströmmar denna dödens dikt.
Jag la mig ner, gav upp för längesen.
Tröstlös ville jag nog aldrig hita hem.
Trots min ungdom är jag nog redan död,
med bitterhet, självömkan, själanöd
har jag så sakta grävt min egna grav
att falla i, när natten blir till dag.
Jag värdesätter inga dagar mer;
ingen glädje, inga ljuspunkter ser
jag längre när jag ur sömnen vaknar,
jag som inget ser, och inget saknar.
Mitt hjärta har frusit, en vintersjö
som rasande vindar beströr med snö,
och min själ som tas av det svarta hål
gravitationen nu bränner på bål.
Jag klarar inte längre livets plåga,
den har evigt släckt min inre låga!
Alla vakna nätter, döda dagar
och skriken som i själen klagar.
Nu går jag själv mot tysta drömmar,
där jag i kalla Lethes strömmar
kan glömma denna miserabla smärta,
begrava i dess svarta djup mitt hjärta
för evigt här i dödens famn,
utan minnen, framtid, utan namn.