Nattens kudde skavde vid varje rörelse. Den kvava svarta luften sipprade endast genom små hål i taket. Andning hördes från många håll i den tätt packade vagnen. Gnyende barn sökte mödrars närhet. Snarkande från en trött gamling. Rosslande ur en ömklig sjuk gumma. Tätt så tätt låg och satt i varje uns av utrymme en människa.

Flykten hade startat när det sista hoppet dog i byn. Den dagen när gerillan slog till och tömde sitt mördande innehåll i hus efter hus. Gata efter gata. Och även i det heligaste vi hade. Kyrkan. Som brändes till grunden. Det enda synliga minnet från familjen fanns nu i den slitna plånboken. En bild fick han med sig från förra sommarens glada släktkalas.

Trummande fingrar kände i facket efter den sista länken till hela hans liv. Vanmakt och ilska grävde djupare i hans förtvivlade tomrum. Gråten sinade på väg i den dunkla nattens flykt. Skarpa skott som närmade sig obevekligt och slog lock i öronen. De sista krafterna ökade farten och där fanns mitt framför honom räddningen för stunden. En smal remsa i klippan där han precis kunde tvinga sig in  för att döljas av nattens skuggor.

Gryningen skrålade från berusade vapen. Vapen som gjort sitt i deras så vackra by. Pyrande rester mot bergsluttningen i den skimrande dagern dränkte sista aningen av hopp att någon överlevt. Vandringen bort en oviss vandring om varför fly ensam. Varför inte återvända och förena mig med alla nära och kära

Ändå förde hans steg honom bit för bit mot det okända.

Kvinnan drog med honom och skrek -spring för livet Dom kommer. 

Nästa by hade hört det hemska som hänt och byn var på fötter och redo att fly innan ödeläggelsen blev total även där.

En lastbil på genomresa där mänskligheten bodde i en liten bit av mannens storvuxna kroppshydda tömde sin last och öppnade portarna till friheten. För den som kunde betala.

Dag efter dag. Natt efter natt tärde hungern i den stinkande packade lastbilen där ljus efter ljus slocknade. Vad var natt. Vad var dag. Hur länge skulle det dröja innan portarna öppnades. Lastbilen stannade ofta men det var alltid stängt.

När lukten av frihet äntligen nådde hans näsa slog den som en explosion mot alla hans sinnen. Doften av luft fri från fränhet och instängdhet i den stjärnklara natten fyllde tårar i både ögon och hjärtat. Var det sant. Var dom äntligen fria.

Andas utan rädsla smakade som solmogna persikor.

På knagglig engelska berättade chauffören att dom var framme i Sverige nu. Nu fick dom klara sig själva.

Ett grått hus i tre våningar låg framför dom. Vilse och vilsna trevade de som kunde gå mot en dörr i byggnaden. Ljus letade sig ut och mötte deras steg.

Dörren öppnades och en kvinna gestikulerade och talade obegripligt. Handen visade ändå ett välkomnande in.

Idag tre år senare bor jag kvar idet gråa huset. Vänner finns och språket börjar jag kunna ganska bra. Svenskarna är oftast ganska trevliga. Om än avvaktande. Vissa skriker saker ibland och några kastar sten. Men jag försöker att inte bli rädd och ledsen.

Mitt hopp och min framtid dog igår i ett brunt kuvert. Jag får inte stanna