Lyfter själens vemod med en kraftansträngning
motar rädslans fjärilar i maggropen
Tröttheten spökar som en sluttande tyngdkraft
En stor balja kaffe kittlar gommen

Grå himmel
I bröstet sjunger trots allt en glad melodi
Jag får skruva upp den och lyssna
Är det en bön?
Är det min själs glitter?
Bara glädjen över att finnas till?

Kroppen är som en stenstod
Vill helst sova, domna bort, luta huvudet mot en mjuk kudde
Äntligen i nattens dröm mötte jag min pappa som jag saknar så gränslöst
Kanske jag därför mår så gott inombords?
Sorg under mina fötter men ändå en känsla av att höra till?

Det är en enorm kraftansträngning att bära sorgen och förlusten
Sorgen ruvar sin tid, den är tung
Minns du pappa, när vi skottat ut jorden över stugans baksida i Pajala?
Trötta i kroppen satt vi nöjt på trappen, drog skämt och kiknade utav skratt

Sorgen brister som nattgammal is, själen gråter sig en skvätt
Jag skulle vilja sitta där vid torneälvens strand, sitta där och vila och titta ut över vattnet i lugn och ro, sitta där tills jag är klar inombords

Tröttheten, själens trötta omutliga stillsamhet
Försvinner den genom att sova?

Kom, säger jag till min sorg. Jag hör dig och jag känner dig.
Jag vet bara inte riktigt vad jag ska göra av dig?
Du släpar mig i backen när jag måste fungera
Jag behöver kunna hoppa upp på lätta fötter
Jag har så mycket att klara av

Kan du inte en stund vara en liten fågel i min bröstficka?
Jag håller om dig med mina händer, jag lovar
Du gör så ont i mig
Kan du inte bara flyga en bit ifrån mig och visa vad du behöver för att bo?
Jag vet att du är min vän
Jag håller dig med handen kupad över mitt värkande bröst
Mjuk och värmande kan du också vara