du

jag

tror att vi talade

om parallella

universum

tror att du sade

att vi ses

nog längre fram

på vägen

du och jag

och jag andades backspegeln

immig genom år när jag

sov med min telefon

men sällan med dig

det var som att vi ändå

tatuerat in

våra felritade stjärnor,

låg kvar fulla under bordet,

fallna på gånvägen vid högalids kyrka

ännu ryser jag

mot klarare backspeglar

när jag färdas över västerbron

mot vårt rike

och allt jag skrivit vår kärlekshistoria

odödlig om

efter att du lämnat mig