Klockan slår snart tolv.
Andas, min kära, andas!
Ingenting kan stoppa din glädje nu.
Le, älskling, le!

Du bebodde den ondes hålor
i en livstid, fick du förklarat.
Du blev given blickar istället för ord
och en vägg att tryckas mot.

Men visst förstod de dina gåvor --
en smärtans påminnelse, bevarat,
som om du vore ett flockdjur i en hjord
längs med en himmel svart som sot.

Sanningen smärtar,
vart tog den vägen?
Spring inte,
jag är lika masochistisk som jag ser ut.
Vill inte veta längre --
jag har glömt, jag förträngde.
Det är för dig jag klättrar.
Vill bli en sägen
i en kall vinter --
döden betyder inte att det tar slut.

Nu springer vi igen,
ny plats, nytt nummer, ny spegel.
Låt mig glömma
i en anpassningsmaskin
där ljudet utanför längtar bort,
där tiden är banal och alltför kort.
Jag är räddaren, min vän.
Stanna här och gör tegel.
Låt oss döma
med hjälp av domedagsfantasin.

Bländad.
Stum.
Besatt.
Förvirrad.
Uppryckt.
Så oväntat.
Ett färgglatt rum.
En svartvit natt.
Välsignad.
För evigt förtryckt.

Älskling, du har bara ett val.
Gå bort härifrån!
Gå tillbaka till lugnet, ditt inre vet bäst.
Jag vet att isvägen är hal
och att deras hån
massakrerar ursprunget.
Det här är ditt test.

Klockan slår snart tolv.
Du har segrat.
Alla tankar om att förlora
var helt i onödan.
Spring nu!
Ta igen de gånger du har tvekat
och känn att det var mödan
värt till slut.

Klockan slår tolv.
Hör, min vän, morgondagen randas!
Våga skrika av glädje för att du är du.
Se, mitt inre, se!