min enkelriktad kärlek
är som regnet som smattrar emot mitt fönster.

Regnet faller lika hårt
som mitt krossade hjärta
som föll ut ur min bröstkorg.

Jag kan inte undgå att börja ställa frågor till mig själv:
Varför påminner regnet så mycket om dig?
Varför älskar jag fortfarande dig?
varför, varför och varför?

Jag har så många frågor
Men ändå så har jag inga svar.

jag ville att du skulle stanna,
och att det bara skulle vara du och jag.

Fast du var tvungen att gå,
du hade trots allt redan en prins
som du fortfarande stöter dig på.

tyvärr är ensamheten det enda som jag får.
För kärlek är inget som jag förstår mig på.