Vindkraftverken morrar
över den östgötska slätten,
över mognande vete
och grusvägarnas grunda diken.

Den gamle mannen
har just vaknat,
kliver ut ur röd längtan
med urinflaskan i handen.

Linet blommar.
Vinden börjar lägga sig.

***

Molnen, en skeletthand.
Almen som föll för blixten
viskar i spröd svalka.

Tanken står still, fladdermössen dröjer.
Arbetet med den nya motorvägen
bökar sig genom ett lanskap
bönder vårdat i tusen år.

***

Den gamle mannen flyter på myllan.
Pojken med vindsnurran
springer förgäves över sädesfälten.

Ett plötsligt regn faller tungt.
De sista dropparna,
innan slätten åter vilar
i den stora tystnaden,
skakas av obemärkt hand.

Vingarna bakom det gamla taket
rör sig stilla.
Om natten fångar de
rött ljus i perioder.

***

De döda, utan början,
utan slut,
den mättade luften,
utan början, utan slut.

Vingarna vrider sig,
alstrar osynlig kraft
ur osynlig rörelse,
mumlar i natten;
kadens, tystnad, kadens.

Syrsorna i diket
befäster en ny slätt,
en statisk rörelse.

***

Den gamle mannen hör sitt öde
i ljusa sommarnätter,
smaken av jord formar honom,
driver honom som vind
i en tyst klocka.