Jag föddes
tidigt på kvällen.
en vårlig tisdag,
solen hade skinit
underbart skönt,
men nordanvind
var isigt kulen.
Ett dåligt järtecken?
Åtta första
bekymmerfria månader
gick snabbt
i min moderfamns kramar.
Därefter
himmeln höljdes i moln,
små barn med
deras mödrar
begav sig
på flykten barfota.
En viktig, konkret
erfarenhet,
först emellertid
i fullvuxens huvud,
krigföringen slutar aldrig.
Krig har förts i alla tider.
Orsaker att kriga finns alltid .
Man krigar gärna
mot varanda
för sina religiösa strävanden
att underlägga sig andra,
att underställa andra till slavar
att intaga andra mänskors
land, egendomar,
kvinnor, barn och boskap
och att döda oskyldiga.
Man krigar också för
sin ideologis,
sin egen, bättre ras,
sitt språks,
sin härkomsts,
och sin kulturs skull,
med anledning av
att stoltsera,
att tvista,
att törsta efter hämnden,
auktoritetets avskaffning,
och kraftprovet.
Jag var ett hjälplöst barn
och ett medel för
en sådan, onödig förevisning.
Jag var en krigsflykting
med min mor på landet
och i utlandet i Sverige.
Gevärskulorna och bomberna
hittade ej sin väg till oss.
När fientligheterna tog sitt slut
fyllde jag ett år.
Jag är krigstids barn.