Hanna var barnlös, en vanära på den här tiden.

Hon grät i templet och åt intet

då hon blev mobbad av andra kvinnor.



Prästen Eli satt på en stol vid templets dörr

då Hanna stod upp och i sin djupa bedrövelse

bad till Herren under bitter gråt.



Hon gjorde ett löfte till Gud att

om hon fick en son

skulle hon ge honom

tillbaka till Herren

för tjänst i templet.



Hanna bad med läpparna

från sitt hjärta men

rösten hördes ej

så prästen trodde

hon var drucken:

"Laga att ruset går av dig"



Hur ofta är det inte så

att i den djupaste nöden

står vi ensamma?!



Hanna berättade för prästen att

hon var en hårt prövad kvinna

"men jag utgjöt mitt hjärta inför Herren...

det är mitt myckna bekymmer

och min myckna sorg som drivit mig

att tala ända till denna stund."



Prästen Eli tröstade henne nu med orden

att hon skulle få det hon utbett sig om.



Så gick Hanna styrkt sin väg och åt

och såg inte längre så sorgsen ut.



Hon fick en son och gav honom

till tjänst i templet vid rätt ålder.



Det var andligt avfall i Israel denna tid

men med Hannas son Samuel

blev en vändpunkt då han från

tidig ålder kunde höra Herrens röst

och vägleda Israel på rätta vägar.



En bedrövad kvinnas tårar och hjärtats förkrosselse

blev till Israels räddning från avfall och fördärv.