Jag minns inte första gången
den är utsuddad, försvunnen någonstans
in i röran som kallas hjärna
som vissa skjuter ut så det blir en sörja
en sörja på ett golv, en vägg, en trottoar.

Jag minns att det varit så förut
man säger att nu blir allt bra, nu
nu börjar det gå bättre
men det slutar ju alltid likadant.

Jag skrek att
jag trodde det var bra nu
men de hade rätt, alla dem hade rätt om mig
jag var inte värd mer,
jag var inte värd någon att andas med,
någon att bli älskad av
som inte kunde älska någon annan.

Jag var och förblir
tydligen, tydligen
ett hål, en sak man penetrerar
spottar på
skrattar åt, förnedrar.

Och snälla, snälla
jag vet att du vill, att du borde
att du känner att det är så man borde göra mot mig
bara gör det.

Bara spotta, slå, skrik, våldgästa
mitt inre, mina djupaste sår
snälla gör det för det är så jag är bäst på att bli behandlad.