motorsågsmannen kom med sin röda buss och parkerade på infarten till föräldrahemmet för att lämna flickan och några hemslöjdssjaletter som jag glömt kvar på gården. jag svepte sjalarna över särken och steg ut genom dörren som en konformad bondstinta, en spettekaka garnerad med sårskorpor över tatueringarna i ansiktet. jag ville ju gärna hälsa på John Lennon som satt i bilen, men motorsågsmannen sa ifrån att nån måtta fick det vara. jag vinkade i alla fall. John höjde handen i en hälsning tillbaka, utan att röra en min. jag hann notera att hans hår hade vuxit så att det vilade på axlarna och att han hade hunnit skaffa de klassiska runda stålbågade glasögonen.

motorsågsmannen steg in hallen i sin röda sågkedjeoljestinkande overall och klagade över att han hade haft den på sig i flera dagar, alltid var det slit och släp. men dom hade i alla fall spelat några glada folkrocklåtar med grabbarna, mycket banjo och durackord. Lennon hade suttit vid rullbandspelaren och fiolerna hade de inte saknat alls. motorsågsmannen var för en gångs skull riktigt nöjd med inspelningen, det där var minsann svåra grejor som inte vem som helst förstod sig på. han slängde igen dörren och chokade motorn.

kvar stod jag i den ödsliga hallen, i minnet av hans sorgliga andedräkt. doften av sur vedrök blandades med sorgen från de kalla stenväggarna.