Där gick jag i de ändlösa slottskorridorerna, från hotellrum till hotellrum som en osalig. Det var en särskilt svår morgon eftersom tungan hade fastnat som en oblat i gommen och jag inte kunde inte få fram ett begripligt ljud. Jag hörde mormor och dottern ropa på mig från parallellkorridoren, och ylade gutturalt till svar. Mormor vände diskret i korridoren. Hon verkade faktiskt begripa att jag behövde vara i fred en stund framför pigtittaren av masurbjörk för att åter kunna närma mig världen.

När klockan slagit ut sina vingar fullt och helt åt båda hållen anlände det: kraftpaketet, som jag beställt för så länge sedan. Jag blev dock något förvånad över designen. Mest av allt likande tingesten en dunk åsnemjölk. Hur skulle jag kunna koppla den till ljusbordet? Jag prövade att ställa den på högkant och använda den som kamera. Det verkade kunna fungera.

Just när jag började få kopplingarna under kontroll började det rackarns paketet transformera sig: till värmeelement, tvålask, hårtork, toalettcistern och ett kilo kokosfett. Bara vita, kalla och plastiga grejer. Jag kände hur själen bäddades in i kylslagen kolesterol. Med Kelda i hjärnvindlingarna och Zelda i sångminnet gjorde jag ett försök att lyfta mig själv i den flottiga hästsvansen och komma på en utväg. Hur skulle denna snorsmöriga talgdriva till kraftpaket kunna fungera för att skapa ljus och värme?

Jag kollade på demofilmen en gång till. Det verkade som om man skulle skölja ur apparaten många gånger, hälla upp och fylla på nytt varmvatten. Ett långsamt bytande av vätskor för en bättre kraftbalans. Jag suckade luttrat och insåg än en gång att de snabba lösningarnas tid var för evigt förbi.