VARFÖR?

Denna akademiska värld - ännu en värld att förlita sig på. Kände hur livlinor slängdes ut i det forsande vatten som floder av tårar samlat. Jag ligger fortfarande och skvalpar med huvudet över vattenytan. Visst får jag mina kallsupar men jag överlever på flytande vågor. Jag kom in genom denna akademiska port - över tröskeln medan rädslorna förvandlades till skyskrapor. Kanske är det för högt att klättra? Tittar ner och ser att jag tillhör det skikt som ligger under. Kanske borde jag släppa allt och acceptera dragningen mot underjorden där djävulen väntar med sin eldstad - med galler och spett för att grilla mig igenom. Varför får aldrig jag ställa mig på toppen och andas frihet? Istället för denna ständigt plågande rök som kväver. En hjälpande hand sträcks ut - jag vill hålla fast den men vet att den kommer att ryckas och lirkas ur mitt grepp. Vad kommer att hända nu? Jag önskar att jag hade akademiska vapen istället för destruktiva. Är det för mycket begärt av någon som vill överleva livet? Vänder om och känner Orkanens vindar blåsa i motsatt riktning. Sätter mig vid kunskapens träd och tvingas inse att jag inte ens nått trädtopparna - håller om trädstammen för att få en tröstande närhet. Trädkronan svajar i dessa vindar och kronans blad släpper sin gren. Detta träd är mitt tänkande liv. Mina val och beslut som präglas av rädslor och osäkerhet - av enorm skuld och skam. Bladen som tappats från sin gren är mina tårar som runnit i osynlighet - en inre sorg desinfekterar mina känslor som nu blivit blödande sår som senare kommer att omvandlas till än djupare ärr. Men vem bryr sig? Denna varelse har ju redan - en täckmantel utav dessa ärr. Jag tittar återigen mot denna port - ser dess tröskel växa och bli högre. Det tar emot - känns som kniven mot strupen. Känner det inre hotet växa - känner ensamheten och utanförskapet skrika sitt oljud. Jag sätts i mitt akvarium - fisken som simmar i sitt vatten och ser allt genom glasrutan. Frihet i fångenskap? Lever på andra människors bekostnad - tas om hand - matas och överlever - osjälvständigt. En parasit - ett djur bland människor. Skadad - sårad och olycklig. Men vem bryr sig väl om mig? Denna Ingen som blev en varelse som utvecklades till ett djur med längtan att bli en människa att ge och ta av. En längtan i drömmens värld där allt det omöjliga skulle kunna bli möjligt! Vaknar upp - vänder sida men vill inte somna om. Förstår du? Eller är du som dem flesta andra? Vem är du? Ännu en som bara ger mig konstgjord andning? Vad ska jag tänka.
Jag ligger vaken med halvslutna ögon. Ett molnsjok där solen försöker tränga igenom - oklarheter i dimmor. Känner händerna som kramar men kväver. Jag tar mitt straff - jag vet att jag inte lytt order. Det skär - river och sliter i mitt hjärta av guld - det är min skatt som med sina pulserande slag ger mig liv. Nyckeln till denna skatt är ständigt på vift. Jag tappar den aldrig - men jag överger den ofta - lämnar över. Kanske är den för tung att bära? Någon annan tar emot medan jag rymmer till fjärran land över osynliga gränser där murar byggts för att stänga - begränsa och avskärma - den som tagit sin tillflykt till detta destruktivitetens styre - där händer av järn håller om. Frivillig fångenskap? Sätter mig ner innanför dessa murar och tänker mina tankar i fred. Tänder en eld och signalerar. Kommer någon att se denna rök i dessa dissiga dimmor? Eller kommer denna flykting att få brinna inne under denna övermakt som bemannar? Hämtar en stege med hopp om att klättra över på andra sidan?
Kanske möts jag av en famn som tar mig i hamn?

Tar livets hand som leder på dödens väg - alla spår leder oss dit. Alla står lika inför döden - tills den skiljer oss åt. Men på livets väg vi kryper på fyra eller två - det beror på. Trafikljusen finns också där för att lysa upp - men det gula lyset är det som bländar allra mest. Brytpunkter eller vägskäl? Blinka lilla stjärna och visa var du finns. Leker följa John - en lek som blivit allvar. Men den som ger sig in i leken - får leken tåla. Bekännelser bakom stängd dörr. Denna dörr hålls stängd men glömmer låsas - jag har gett bort nyckeln. Välkommen in i denna värld - till ett liv innanför men utanför - över gränserna. Samtalar om dilemman - kanske förstår vi varann? Kanske adopterar du mig - en ung men vuxen som längtar efter en tillhörighet att tillhöra. Min kärna - en splittring som splittrats ännu mer.
Säger hejdå - på återseende. Kanske ses vi igen?

GPS och karta jag har - ändå vilse jag är? En jord med många världar och ännu fler vägar. Desorienterad?

Helgen är här och jag vill åka bort. Sätter mig på perrongen och väntar. Tåget är försenat eller kanske var det jag som var för tidig. Aldrig i tid. Ställer ifrån mig den ryggsäck som jag alltid annars bär på min rygg - bagaget på ryggstödet. En historia mellan mörker och ljus - i skuggornas vägval. Jag öppnar upp den - häller ut - sorterar och packar om. Kanske hamnar det tyngsta nu längst ner. Lättare men kanske rymmer den ännu mer? Nu hör jag tåget på avstånd och den obesvarade frågan som hamrar i mitt huvud. Vart ska jag åka? Slutstationen - dödens rike - sista anhalten. Mord i sinnet - sinne för mord. Ett sjätte sinne - att själv mördas. Självmord? Men jag vänder mot livet - använder beslutsmodellen att inte våga leva men inte heller dö - tar kaffekoppen i handen och vet att jag överlevt även denna dag.
I biets - fjärilens och vindens namn...
Ännu en gång tryckte jag på mitt i själen - inbyggda larm. Kallar på herr Död men Fru Liv kommer springande. Vad hände? Jag lever över döden.
Att vara vän med döden är denna balansgång i evighetens tecken. Vi skiljs från livet men välkomnas alltid utav döden. Att överleva är att hitta styrkan i att leva - att definiera dödens svagheter. Kanske vill man utmana ödet?
Döden sträcker sig efter livet. Livet står stilla och känner Dödens famn - denna kyliga famn i detta vinterlandskap. När snöflingor plötsligt fäller dessa frusna tårar. Vågar vi möta denna sorg eller virrar vi bara halsduken ett extra varv och önskar att imorgon var idag?

Den dagen - om jag kommer till himlen ska jag dricka det regnvatten som regnat och äta frukten från Lustgården - kanske träffar jag Adam där?

Livets gåta: Älska, glömma och förlåta...
Hur och Varför? Att balansera mellan känslolöshet till att känna en överdimension utav ett känsloregister gör att jag inte har förmåga att ge dessa känsloladdade ord dess rätta betydelse - enligt psykoanalysen ett dysfunktionellt resonemang? Istället öppnar jag min tårkanal och låter tårarna strömma fritt. Jag måste nu besluta mig för att fortsätta - avbryta eller enkelt och smärtfritt försvinna. Jag är ett ogräs som sina rötter slagit fast överallt och ingenstans. Jag har hittills förlorat alla mina strider eller fått dem avbrutna. Att ta sig tillbaka in i ringen och slå sina slag för livet - en utmaning jag sent skulle glömma om jag lyckades slå mig igenom. Jag skulle mot alla odds ta mig mot strömmen - få bekräftat att jag är en människa av kött och blod med en själ som överlevt. Frågan är: finns möjligheten att ta mig denna långa väg? Rädslan att snubbla på mållinjen eller sparkas ner är som en jättelik mur. Denna rotlöshet som jag bär med mig - gör det svårt att möta dessa utmaningar. Vart ska jag ta vägen? Jag vet att jag nu väljer bland mina sista vägar och vet att nödutgången öppnar sig alltmer för var dag som går. Livets kant mot dödens famn? Vem bryr sig väl om mig? Känner den skarpa eggen mot hudens yttre skikt. Om någon visste hur det är att ständigt förlora kompass och karta på livets vägar och veta att många dörrar stängts? Det känns som den mörkaste tomhet där du överges och överlämnas - varje gång tänker jag - inte en gång till... snälla kan någon ta hand om denna rot som tappat sitt fäste? Jag kan bara be om det - aldrig begära.
Dessa luftströmmar mellan molnens himmel och ett hav som vågar - dessa gupp mellan massorna. Känslor som svänger i stormar. Borde kanske söka skydd innan dem attackerar och anfaller? Otryggheten spökar - utanförskapet ekar och ensamheten är min vän. En verklighet bland verkligheter. En spegelblank yta där det vågar. Vad vågar jag? Flykten dit jag rymmer - tar inget ansvar - riktar vapen men avlossar inte håller om avtryckaren och hoppas att någon ska avväpna dig. Erkänn! Din rädsla att leva ett liv - hindrad i funktioner är lika stor som dödens rädsla. Du kämpar till en gräns där du överlever och ställer dig tillbaka. Du vill inte vara en grönsak som vattnas utav andra. Du står på kanten men hoppar inte i. Rädslor och osäkerhet är fiendens vänner med skadan i centrum - tröstar
utkanterna än mer. Du vet inte vad du ska tro än mindre veta. Ber om kramar -
ibland får jag dem men undrar: Har jag förmågan att ta emot dem?

Hjular på min väg för att hitta en genväg - där står kunskapens träd med en stam som rotat sig fast. Tittar upp och ser grenarna men inga blad. Vem har klätt av detta träd? Mina känslor och mina tårar - Va!
Naken inför alla dessa blickar - kunskapen var aldrig någon skönhet men nu är den naken och avklädd - så ärligt - skyldigt men skamligt! Vad har jag sagt? Min sanning har lämnat grenarna kvar och där sitter jag med mitt vapen riktat - fickorna fyllda av dem vita - små? Där på andra sidan - det akademiska språket förkunnar - visst finns det ett Vi och Dem!
Snälla! Greppa min hand och led mig tillbaka.

Backar tillbaka - skapar ett avstånd - trycker ansiktet mot det spegelblanka - känner strömmarnas drivkraft mot fjärran. Lönlöst? Revansch lysten är jag - utkämpar ännu en strid - det intellektuella mot det emotionella. Är detta mitt öde att dras mot botten ännu en gång. Motståndet gör mig trött -tankarna mixas - i hjärnbarkens substans. Flyter men varför drunknar jag inte. Besviken?
Hur kunde det bli så här? Vart är jag på väg?
Jag fryser och är genomblöt - ser solnedgången i fjärran och undrar vart detta kommer att sluta?
Borde jag gå eller lämna?

I biets - fjärilens och vindens namn - Amen