Står ensam i ett hörn
Ingen som mig hör
Livsglädjen fick sig en törn
Lågan som sakta nu dör

Ensam är stark ekar inuti
Lika tomt som luften som andas in
Sanningen gör mig till ett etui
Förtvivlans kyla är nu min

Vetskapen att folk hela tiden dör
Tröstar inte den döendes skugga
Förgiftat sinne är ej som det bör
När ångesten alltjämt fortsätter dugga

Greppet närmar sig min arma hals
Hålla fast tills dess sista andetag
Paniken sprids ej för dess sista vals
Då motståndet ej finns för hjärtats sista slag