Kisen som han gav bort sin skottsäkra väst till var egentligen för liten för den. Han som skänkte västen lider nu illa av att med all kraft söka undvika betala det höga priset som det medmänskliga misstaget innebär. Inte uppoffring, det skulle han inte kalla det för. Hans första misstag var att bli volontär. Detta nu var största misstaget, kanske sista hjälpen han kom att ge. Låt kulorna vina slut i denna minut och jag skola dansa natten lång längre för Er, min Herre över svart. – Stå oss bi, hörsamma vårat skri!

Jag såg mot skyn och inget mötte min blick. Jag skådade tomheten. Vad hemskt om jag kände tomheten. Andhämtningen upphör och andehämtningen tar vid. Vidare går själen. Tjälen tar kroppen i besittning. Ting som tro finns ändå. I musiken hör jag rop efter änglar och hjältar. Jag hör. Jag släpar på kistorna. Jag sjunger i kör.

Övergiven.

– Var stark, viskades. Gråt med mig.

Skrik. SKRIK! Skrik…

Meningen med livet är att rädda det?

Läkaren, som fann en ny metod att syresätta blodet och därmed hopp, arbetar frenetiskt med sitt läkarlag. De har varit i matchen länge utan pauser och utan avbytare. Varit vakna och vakat. Deras yttersta görs för att patienten inte ska få se vad som eventuellt händer när man avlider. På grund av deras rädsla för det okända? Nej, någon sådan har de icke, men patienten är välbehövd och kommer att bli saknad. Så… Undan! Puls? Slå!! Desperat… Puls återvunnen! Pumpa, pumpa blodet. Puls… Puls! Vävnader, ben, slits och bryts oupphörligen. För honom sövande smärta, drömmen låter hans pina lätta.
– Lev genom mig! Ge inte upp, ge mer! Kämpa! Kämpa! I händerna håller han patientens hjärta och masserar det. Deras rädsla är påtaglig, men de har lärt sig att hantera den och med den drivas framåt. Som det måste vara. Trots allt, trots tusenfalt av regelbundna signaler ifrån mätinstrumentet, planar signalen ut och blir en enda ihållande ton.

– Du har räddat två tidigare idag, så måtte vi få rädda denna patient också! Du har banne mig förtjänat en hattrick, doktorn! Ropade en ung sjuksyster ut över operationsbordet.

– Vi förlorar honom, säger hon strax efter med en dämpad röst. Dämpad för att hörseln är det sista som lämnar en mänska.

– Vi har redan förlorat patienten, syster. Han visste hur det är att förlora patienter. Han lärde mig det.

– Så du känner patienten, doktor?

– Ja, han var min bror.

– Beklagar, doktorn. Vi gjorde vårt bästa.

– Som alltid, syster. Tack.

– Ja, doktorn. Får jag bara fråga; trodde han på någon slags himmel?

– Nej, men det är dit han ska.

– Bra jobbat, syster.

– Tackar, min första dag här och allt.

– I så fall… jättebra jobbat, syster.

– Nu, påbörja utrymning av tältet för transport efter det att jag har förberett patientens organ för donation. Vi har fått order om att lämna den här krigszonen.




English translation:

This short story is my tribute to all the doctors who save lives, and especially those who work for organizations such as Doctors without borders. I would be extra happy if they like my writing.


“THE LAST AID”

The kid whom he gave away his bullet proof vest to was actually too small for it. He who gave the vest is now suffering badly by using all might looking to avoid paying the high price which the humanitarian mistake means. Not a sacrifice, he would not call it that. His first mistake was to become a volunteer. This was now the biggest mistake, perhaps the last aid he would give. Let the bullets whiz out in this minute and I shall dance all night long longer for you, my lord over black. - Stand us bee, heed our cry!

I looked at the sky and nothing met my gaze. I saw the void. How terrible if I felt the void. Breathing ceases and draw soul's breath begins. Onwards goes the soul. Ground frost takes the body to possess. Things like faith do exist. In the music I hear cries for angels and heroes. I hear. I drag the coffins. I sing in the choir.

Abandoned.

- Be strong, were whispered. Weep with me.

Scream. SCREAM! Scream...

The meaning of life is to save it?

The doctor, who found a new method to oxygenate the blood and thereby hope, is working frantically with his medical team. They have been in the game for a long time without breaks and without relief. Been awake and monitoring. Their utmost is being done so the patient will not get to see what might happen when you decease. Because of their fear of the unknown? No, they have none but the patient is much needed and will be missing. So... Clear! Pulse? Turn! Desperate ... Pulse recycled! Pump, pump the blood. Pulse, pulse ...? Tissues, bones, torn and broken constantly. For him, lulling pain, the dream ease his tormenting.

- Live through me! Do not give up, give more! Fight! Fight! In his hands he holds the patient's heart and massages it. Their fear is palpable, but they have learned to deal with it and with it go forward. As it must be. After all, despite the thousand fold regular signals from the instrument, the signal level and become a single continuous tone.

- You saved two earlier today, so may we save this patient as well! I'd be damned if you haven't deserved a hat-trick, doctor! A young nurse called over the operating table.

- We're losing him, she says shortly thereafter using a dampened voice. Dampened because the ability to hear is the last thing a human lose.

- We have already lost the patient, nurse. He knew what it's like to lose patients. He taught me that.

- So you know the patient, doctor?

- Yes, he was my brother.

- Sorry, doctor. We did our best.

- As always, nurse. Thank you.

- Yes, doctor. Can I just ask; did he believe in some kind of heaven?

- No, but that's where he's going.

- Well done, nurse.

- Thanks, my first day here and all.

- In that case... great job, nurse.

- Now, begin the evacuation of the tent for transportation after I have prepared the patient's organs for donation. We have received orders to leave this war zone.