Varje dag är jag
solskenet som lyser mot
allas ryggar, allas ögon bländas men jag
känner ingenting.
andetag i nacken och ingen
andas väl egentligen, ingen
tänker väl egentligen efter.


Tittar efter migsjälv någonstans
i gamla bilder, gamla löften
smalare titlar och mer brutala
ord som aldrig riktigt
hittade hem
äckligheten som ligger kvar på tungan och
man funderar

kanske jag ska svälja nu,
kanske jag ska det. ja.



sväljer kräkningar som egentligen
aldrig fanns och
letar efter kalorier som
aldrig riktigt försvann





medan allting går snabbare så
halkar jag lite, kanske på vågen när
jag intalar migsjälv att allting är ok.

Och jag lovade
det finns inte mer
det är viktigare nu
det finns inte längre

egentligen fanns det nog aldrig


och jag lyckas aldrig lura någon,
bara migsjälv lite grann

i dom där kväljningarna som egentligen aldrig fanns.