Liten fundering kring hur vi försvarar våra konventioner
för att kunna leva kvar i befintliga livssituationer ...
Rotlöshetens välsignelse ...
Fördelen med
att inte ha några fasta rötter
någon speciell plats
som man kan benämna
det sociala sammanhang
där man kan säga
att man hör hemma
Den utgångspunkt
varifrån man lärt känna
allt det andra
och till vilken man ifrån hjärtat
kan säga och känna
att man vet är den
dit man vill och alltid kan återvända
Fördelen är att man känner sig hemma
vart man än i världen sig befinner
Intet socialt sammanhang främmande är
Ty du vet ju att du hör hemma där
Det okända och den ständigt lika
ofrånkomligt oundvikliga förändringen
är en outsinlig källa till
inspiration, nya intryck
och möjligheter
att ditt liv berika
fylla med stimulerande
och tillika ständigt varierande
innehåll och mening
i ljuv förening
Nackdelen är
att när tiden går
dagar, veckor
timmar
blir till år
du alltmer förstår
hur rotlösheten i sig
skapar en ohjälplig
vilsenhet inom hela dig
när du finner dig ha valt
ett sammanhang du vill vila i
sätta frö och låta det gro
växa och slå rot
Men hur du än gör
hur väl du än i sammanhanget
fungerar och passar in
förblir du den främmande fågeln
den friska fläkten
som tillför
nya intryck, perspektiv
och spännande erfarenheter
från världen utanför
Världen
den främmande
som du för dem
du kommit att tycka så mycket om
är en del av
och som du själv
alltid kommer att vara en del av
Det som gör så ont är
att det är så svårt
- hart när omöjligt -
att stanna kvar
då det mervärde
du tillför
i sig
är det som exkluderar
dig från varje form av
full inklusion
då du kommer
från
världen där utanför
som de i sammanhanget
inte tillhör
eller har någon egentlig
känsla för
Visst går det att nå
inklusion
och bli en verklig del
av sammanhanget
men en del av dina rötter
kommer alltid att förbli utanför
vad du än gör ...