En poet gick regelbundet till en psykiatriker som han sökt hjälp hos.

I själva verket kom det sig alltid att handla om att poeten och den färdiganalyserade psykiatrikern träffades för att tävla i vem som hade störst människokännedom (som grund till förtroende i den ack så sköra terapeutiska alliansen som det så fint kallas).

Detta spel var de båda dock inte helt medvetna om själva.


Åren gick och argumentationen (eller psykoterapin som de aningslöst kallade det hela) tycktes gå i cirklar.

Poetens standardargument var att han var poet. Just det. Sedan att han ”med en stämgaffels exakthet ” kunde teckna alla mänskliga dragen i sina dikter.

Psykiatrikern brukade inleda med att ödmjukt konstatera att han hade en lång utbildning bakom sig och ofta kunde hjälpa sina patienter med svåra mänskliga problem – det borde tyda på en viss - ja inte helt oansenlig människokännedom.

Men poeten kunde hävda att psykiatrikerns människokännedom i själva verket var patientkännedom och pillerkännedom - en helt annan sak enligt hans egen franskt-sociologiskt inspirerade diskurs.


Psykiatrikern måste nog anses vara den som klart vann den långa tävlan. Han var den av de två som faktiskt kunde omvandla sina insikter i den mänskliga naturen till inkomster - poetens patientavgifter.

Poeten förblev i analys och publicerades så vitt känt aldrig. När poeten dog (av hög ålder) fann man i hans kvarlåtenskaper en kryptisk (eller förvirrad) lapp, daterad bara en vecka före han gick bort, som verkade vara en ofärdig dikt med enbart en (franskt-sociologiskt lång) titel samt de sista raderna skrivna.


Den löd:


- den olästa belästa poeten som visste ofantligt

mer om vad det vill innebära att

vara en människa än något piller hittills -

….

…..

…..

…..

stämgaffick

…..

pengarna gick

och

ingen hjälp jag fick.


På andra sidan lappen stod något som inte tycktes höra till dikten, ett

prydligt noterat "boka tid till återbesök hos psykiatern senast fredag!".