Fotstegen ger ifrån sig ett matt, plaskande ljud, men vänder man sig om finns inga fotspår kvar. Marken badar i vatten, och inget syns i dimman, solid som en vägg jag går genom, och jag gråter, för jag vet inte var jag är. Den synbart osynliga kropp plågad av trötthet, men det finns ingenstans att vila. Ingen plats att återvända till. Det är ett tomt, öde landskap att vandra i. Där gamla bekanta ansikten framträder förvridna och söndrade, där man inte vet om man är sund eller galen. Desorienterad; levande eller död? Där man i vattnet försöker hitta en spegelbild, men ingenting framträder.

Var är mitt ansikte?


Älskade vänner, från prinsessdrömmar från förr, vad hände med Askungens bal? Jag trampar på döda råttor. Törnrosas slott ligger i ruiner sedan tusende år, och Snövit har bara ett gapande hål där hjärtat borde finnas. Inga hjärtslag, ingen puls. Varför, förtvivlad, du som var så vacker! Vems skratt är det som ekar i horisonten?


Den värmande eld som brann synes ryka i slutskede, och barnen i stugan huttrar i hörnen, moder sitter stelnad, i en gungstol, men det vet jag inget om. Där jag vandrar finns inga riktmärken, inget slutmål att nå i fas med uppsatt tid. Från horisont till horisont är jag bunden, och dithän mina fötter pekar, dithän skall jag vandra. Fjättrad av kedjor till ett drömlikt landskap.

Dväljs du, älskade, i dimman?