Det känns fortfarande som om det var igår du försvann. Trots att det gått ett och ett halv år. Det hål du lämnade vägrar fyllas ut. Ibland hör jag dem fortfarande. De sista rosslande andetagen. De andetag jag håller fast vid så hårt men inte vill minnas. Den där sista veckan på Sunderbyn.


Jag har alltid sett döden som något vackert, något elementärt. Något att längta till. Att inte vara rädd för. Men på Sunderbyn är inte döden vacker. Den är kall. Blek.


Jag vill bara att allt ska vara som förr. När vi kapade ved tillsammans. När vi åkte runt i din bil och såg oss omkring. När vi körde traktor, och du sa att en dag når jag ner till pedalerna och kan köra själv. När jag rullade cigaretter åt dig vid köksbordet, innan du slutade röka. När vi gjorde upp eld klockan sex på morgonen och läste tidningen tillsammans. Då vi drack kaffe och pratade om gamla tider.


Så glad jag var när jag klarade körkortet och fick hämta dig på Sunderbyn. Du som hjälpte mig så mycket när det gick dåligt. Och jag trodde att du skulle hinna dö innan du fick se att jag lyckades, att jag kunde klara det. Precis som du sagt. Jag ville att du skulle vara stolt över mig. Men det hann du inte. Jag fick hämta dig och stolt visa upp mitt körkort. Hämta dig en sista gång.


Jag kommer ihåg när vi skulle gå på balen. Sista året på gymnasiet. Du ville så gärna komma, trots att du visste att det inte gick. Du kunde ju knappt gå då. Men jag lovade att du skulle få bilder, att jag skulle framkalla kort så du fick se. Du köpte min första kostym åt mig, för att ha på den balen. Jag ville verkligen ge dig de bilderna, så du fick se hur jag såg ut i kostymen du köpt åt mig. Ironiskt nog var första gången jag använde den på din begravning. Jag hann aldrig ta några bilder att ge dig.


Jag vet att jag aldrig grät. Inte ens på din begravning. Jag ville vara stark, vara stark för alla. Jag tog mig aldrig tid att sörja dig. Trots att du var min bästa vän. Jag kvävde mina tårar. Behöll min fasad. Jag ville bara skrika, vill fortfarande bara skrika. Inuti rinner tårar för dig fortfarande. Bakom masken av skratt och lugn. Bakom ödmjukheten och arrogansen. Bakom allt jävla vardagligt skit som är så mycket gråare än det var förut. Än den vardag då du var med.


Vet du att jag brukar tända ljus till dig vid minneslunden där du nu ligger begravd? Hör du när jag tyst pratar med dig? Om saker som vi pratade om förr? Jag vet inte om du hör det. Men jag hoppas det. Jag skulle vilja att du kan höra mig. Du behöver inte svara. Jag vet vad du skulle svarat om du varit här med mig.


Men jag fick säga hejdå till dig farfar. Du såg mig i ögonen när jag tackade för all den tid vi haft tillsammans, alla år vi varit vänner. Jag höll dig i handen som du kramade. Du kunde inte svara i ord. Men jag vet att du svarade. Att du tackade mig tillbaka. Jag saknar dig. Du var min bäste vän.