Det regnar. Stora och små droppar som med sina egna mångskaliga spektran blandas tillsammans i någon sorts melodi. Som ett epos av små ord och fraser som försöker säga något till den som försöker lyssna. Lågmält och lugnt, som det lugn jag så gärna vill ha men aldrig lyckas hitta. En viktoriansk roman av vackra sammansatta meningar som upplöses och bara känslan av något avlägset och ogreppbart dröjer sig kvar. En viskning vars eko ebbar ut och man anstränger sig så hårt för att höra det tills bara illusionen av en sista suck dröjer sig kvar och upprepas i mina öron tyst, tyst, tyst. Långt borta, dit jag vill följa den.


Jag gillar regn. Ingen plats jag sett är så vacker som när det regnar. Färger som försvinner och blir till gråskalor när fukten börjar stiga från marken och möter sina störtande fränder som kastas från sina trygga moln ner till oss på jorden. Det finns så mycket som känns i regn. Så mycket poesi och smärta. Så mycket lycka. Som att skratta medan man gråter.

Eller bara fundera.
Vara tyst och reflektera.


Ett täcke att dra över huvudet. Försvinna härifrån för att aldrig vilja komma tillbaka. Att bara planlöst gå runt och låta tårar från himlen rinna nedför ansiktet, enda gången jag känner mig ren.


Låta all skuld jag känner droppa från mitt hår ner på asfalten. Skita fullständigt i kölden som kryper sig på utefter ryggraden. Känna kläderna som klibbar fast mot kroppen, som den tvångströja jag i vanliga fall tror mig befinna mig i. Som att allt blir mer äkta, mer öppet och avsevärt mycket mer ärligt. I grund och botten som att finnas på riktigt, och inte i den halvdana feberframkallade illusion som världen tycks vara, med alla dess apatiska smutsiga gränder, avkrokar och plastiga skyskrapor.


Le i regnet, känna mig levande igen. Ren igen. Vacker igen, i ögonen på de små himlens prinsessor som smeker mitt ansikte och rinner mot marken.