Sura och trötta flickan ”M” är egentligen ganska söt.
Hon har knappt fyllt trettio
men beter sig redan som en sjukpensionär.
Märkligt är det och en bortkastad ungdom.
Synd att den söta flickan inte sover,
synd att hon inte ler.

Jag knyter en blomkrans
och broderar några dukar till hennes byrå,
men hon fnyser bara och ser ut att spricka av all besvikelse.
Jag drar en vits och spelar på min charm,
men hon förblir ett oöppnat skal med opålitlig balans.

Problem på jobbet,
problem i livet.
Ta inte med dina onda demoner hem,
bär inga fler stenar på dina skuldror.
Du är värd bättre,
värd mer.

Jag viker en pappersduvor och postar den till henne,
men hon förstår inte innebörden
och kastar den i sjön.

Jag viskar i hennes öra,
ta dig samman, du har hela livet i din hand,
men hennes blick förblir kall,
hennes läppar har fått rynkor
och hon vägrar att bjuda in någons charm.

Hon har gett upp.
Synd på en så söt flicka tänker jag,
synd att hon inte ler.