Skriver detta brev till Ingen alls. Till Ingen som kommer att läsa det, till Ingen som kan reflektera över dess rader. Dess innebörd och mening. Om ensamhet. Ensamhet i form av förlorade liv, bortkastade i fåfängt hopp för så många människor. Om kärlek, den omöjliga kärleken. Kärleken som fräts sönder av omvärldens krav, ödets nycker, om samhällets och medmänniskors normer som kommer i vägen för den lilla människan. För vi är små, så små som vi bara kan bli. Klängandes fast vid våra andetag, som vore varje det sista. O som vi önskar att det bara vore det sista.



Så ensamma vi är, allesammans. Det är så svårt så svårt, att tänka oss en värld utan oss, att se livet gå oss förbi. Åren som passerar som en fladdrande, smekande vind mot vår kind. Känna livets bana i en tår i vårt ansikte. Och ack, ändå är det vår största önskan. Att släppa, att gå ur tiden. Man tänker att det löser sig, att just vi ska finna lyckan. Men våra liv är inga sagor, och alla slut är inte lyckliga. Tragedier hägrar överallt, vi behöver bara gå utanför dörren för att se en glimt av den. Oändligt många människoöden där allt inte slutade som i Disney-filmer, så många liv som levts och slutat i ensamhet och nöd. Den fräter på oss, denna brist på värme, och driver oss till bitterhet och likgiltighet. Vi vältrar oss i den, i olyckan, och straffar oss själva för att straffa alla andra. Så att de en dag ska se oss och undra hur vi kunde göra så mot oss själva. Vi önskar att de ska hata sig själva, hata varandra, för det vi i förtvivlan gjorde mot oss själva. När de ser det vrak vi blivit, det spöke som tittar tillbaka mot dem, ska de få se sin egna skuld. Vi som hatar dem, som föraktar dem; som låter vårt självförakt spotta på dem. Vi som inte var värda att älskas, som inte var bra nog, utan har frodats i avundsjuka gentemot dem som har det vi aldrig hade, som fick det vi önskade oss; ömhet, värme. Någon som behövde oss, som ville ha oss.



Vi är sorgliga, min vän. Spillror av vad vi kunde blivit. Döda, sargade, sönderskurna. Livlösa. Att andas är inte tillräckligt för att kunna bli kallad levande. Människan i oss förtvinar snabbt bort, och kvar finns skalet. En behållare av bilder, minnen, som sakta täcks av snö i vår värld av is, av härskande mörker. En dag kommer de att se på oss, och istället för att förakta sig själva kommer de att förakta oss. Sanna mina ord, det finns ingen lösning. Vi är förlorade. Tappade, fallna. Värmens kontramotsvarighet, som en polaritet till allt vi önskade.



En dag kommer vi se tillbaka, och fundera på hur vi lät det gå så långt, trots att vi redan tidigt visste hur det skulle sluta. Ödet knackar inte på dörren i vitt skägg som en bok där allt är utstakat och utklurat. Det är föränderligt, en bok som ständigt skrivs, ark på ark. Universums största schackspel, och varje drag förändrar framtidens potentiella möjligheter, ett drag i taget. Genom att finna oss i vår olycka, har vi redan förlorat sedan länge. Detta, min vän, är den ultimata ironin, det största misslyckandet: insikten och vetskapen om att vi skapade oss själva. Där kommer vårt självförakt att nå sin kulmen. Hur mycket vi än förblindats av bitterhet kommer vår själ inte att överleva detta sista knivhugg.



Så, till dess att dessa rader besannats, min vän, så vet att det inte är för sent. Vi vet båda att det kommer att bli som här beskrivits. Kan vi ändra på det i tid? Finns det tid kvar? Endast just Tiden kan utvisa detta, och Vi själva. Vi, Du och Jag.