mina armar värkte av hårdaste nypor
själen såg tyst på hur livet dog
dag för dag

när jag inte lyssnade tillräckligt
eller inte var lydig nog att fatta
att jag hade fel i allt jag sa och gjorde

armarna har läkt, blåmärken bleknat
min själ börjat återfå sina sånger

men aldrig bleknar minnet av dig
hur du hatade de gångerna

jag förstår idag att du behövde mig
så mycket att du inte orkade se mig stark

för inte kan man växa i annans starkhet

trodde du...

min starkhet i mig själv behöver ingen tävlan
för den kommer inifrån
det förstod aldrig du
den har vuxit sig starkare
utan dig

utan din svaghet som gjorde allt för tillintetgöra